55
den som en gång räddat hennes lif och visat sig så deltagande för hennes och hennes syskons utvexling.
Så begagnade Stael de dagliga tillfällen furstinnan gaf honom att träffa Ingeborg, med en vördnad, som aflägsnade alla faror från deras ensamhet, utan att likväl undertrycka något af den vexande kärlekens makt, tills händelsen slutligen för dem båda upptäckte naturen af deras egna känslor.
Czaren hade nemligen låtit utgå ett bud till alla orter, der svenska fångar uppehöllo sig, att de skulle infinna sig i Moskau vid det stora triumftåg — hvartill vi på ett annat ställe skola återkomma — som han låt förbereda till firande af sin seger öfver kung Carl; och med anledning deraf hade äfven till Gortschin kommit anmaning, att Stael skulle återvända så fort hans förbättring medgaf det. Detta oväntade påskyndande af hans afresa, lät honom med skilsmessans bitterhet också erfara den rätta anledningen dertill.
Varm och lågande bröt sig då, vid nästa möte, bekännelsen derom ur hans hjerta och besvarades af Ingeborg med denna blyga rodnad och denna sänkta blick, som så väl tolkar hjertats känslor, utan behof af tungans språk. En sak pressade dock Ingeborgs bröst, — tonkan på de egna förhållanden, som försatt henne så ensam, i detta vigtiga ögonblick, på en fremmande jord och förnekade en faders välsignelser att helga hennes hjertas val. En oemotståndlig ovilja bemäktigade sig henne derjemte vid tanken på att låta den fremmande omgifningen med sina kalla likgiltiga blickar intränga i hennes hjertas helgedom, och skåda de känslor, som hon kände värda englars blickar. Det var både henne och Stael som om den kärlek, hvilken fästade dem vid hvarandra, lösbröt dem från hela den öfriga verldens gemenskap, och gjorde den icke allenast likgiltig utan äfven motbjudande för dem.
Som Staels tillstånd, enligt läkares intygande, tvingade honom att ännu dröja några dagar, innan han kunde företaga afresan, så vida faran af det nyläkta brottets återuppbrytande genom skakningen under åkningen ville undvikas, framlefde han och Ingeborg under de timmar furstinnan fortfor att lemna dem ensamma, dessa tjusningens ögonblick, som endast tillhöra den första kärlekens etheriska drömmar, och förgäfves efterjagas sedan de en gång uppgått i det tidmått som bestämmes och begränsas af verkligheternas förhållanden.
Under det furstinnan, på det sätt vi sett, arbetat för sina planer, hade generalen icke heller lemnat sitt mål ur sigte. Tid efter annan hade han tillsport hvad narrens öga kunnat upp-
