56
täcka, och alltid visste Naddin att med nya färger uppfriska den teckning han en gång inför generalen uppdragit.
Så nalkades den afgörande tiden för Staels afresa. Kort förut hade generalen gjort en resa till Moskau, hvarifrån han dock hastigt återvände. En ovanlig glädje strålade i hans anlete, och i hela hans väsende låg en vänlighet, som annars var fremmande för hans karakter.
För att, såsom furstinnan uttryckte sig, fira glädjen af sin gemåls snara återkomst — hvarpå hon annars, som läsaren vet, var van att i långa år få vänta — samt för att bereda sin språkmästare ett minne af den sista qväll han tillbringade på hennes slott, sådant att det kunde försona honom med de obehag, han der måst utstå, gaf furstinnan en fest för sitt hoffolk och slottets tjenstemän.
De kallade voro tillsagda att på bestämd timma samlas i galleriet — en stor sal, hvars alla väggar voro behängda med porträtter af furstinnans förfäder, de ädla Gagarinerna med deras gemåler, samt utmärkta med dem beslägtade män — hvarinom furstinnans egna, enskilta rum voro belägna.
På det utsatta timslaget inträdde både Stael och Ingeborg. De voro de första som anlände, och tycktes således noggrannast hafva iakttagit tiden. Som de funno sig ensamma, drogo de sig till en fönsterfördjupning, för att ännu vexla några af dessa redan tusende gånger sagda ord, som på kärlekens tungomål bli så välljudande, men som vi vilja bespara läsaren att på papperet återfinna i deras prosaiska tarflighet, då de helt nära sig hörde en röst som sade:
— Ta'n er i akt! J hafven lefvande ögon som bevaka er!
Ingeborg darrade och såg sig omkring. Ingen lefvande menniska utom Stael syntes, men det var henne som om alla de gamla Gagarinerna sett ner på henne med olycksbådande skadefröjd i sina anleten. Hon ville fly, men Stael höll henne tillbaka och sade: — Hvad skulle vi ha att frukta om än hela verlden fästade sina ögon på oss?
I detsamma rörde sig bilden af en bister Bojar i kroppsstorlek, som afskar vinkeln af fönsterfördjupningen, der den stod, och bakom den tittade Naddins fysionomie fram med detta sarkastiska leende, som vanan stereotyperat på hans ansigte: — Af mig har ni ingenting att frukta, ty när var icke dårskapen en trogen bundsförvandt i kärlekens rendez-vous? Men … fröken Ingeborg — fortfor han och vände sig mot henne, — Ni gaf mig en gång guld, nu vill jag ge er och er vän ett godt råd. Gömmen ännu hemligheten om er kärlek! Upptäc-
