57
ken J den, springen J i lejonets gap. Gån förr in på allt än att förråda den! I den afgörande stunden skall hjelpen komma ifrån det håll J minst vänten det. Jag har icke tid att säga er mera. Farväl, varen på er vakt!
Knappast hade narren uttalat dessa ord och återtagit sitt gömställe, innan dubbeldörrarne till furstinnans rum sprungo upp och hon, släpande sig vid sin mans arm, samt beledsagad af Natalia — som visade sig i en långt mera lysande och omsorgsfull drägt än tillfället kräfde — inträdde. I samma ögonblick fylldes galleriet från en annan sida af de öfriga, på förhand samlade, gästerna.
Furstinnans grågula ögon tindrade af en dolsk glädje, i det hon drog generalen med sig fram till fönstret der Stael och Ingeborg befunno sig, och sade: — Skulle J vara de enda, som man försummat gifva tillkänna min förändrade befallning om samlingsrummet? Dock, det är icke troligt; men I hafven funnit för godt att låtsa er i okunnighet derom.
Både Stael och Ingeborg ville förklara sig, men furstinnan afbröt dem, skrattande.
— Er förvirring förråder er! Säg mig, min dyra gemål, din det är möjligt att misstaga sig på betydelsen af dessa rodnande kinder, dessa nedslagna blickar och denna stammande röst. Ha, ha, ha! Men man måste vara öfverseende med ungdomen. — Vändande sig åter till Stael och Ingeborg, hvilkas bryderi man lätt kan föreställa sig, återtog hon: — J rodnande unga, jag förlåter er, ja, än mer, jag vill förklara er mitt sanna deltagande.
Min furstinna, — sade generalen, — detta borde i första rummet hindra er ifrån att begå en grymhet. I fall ni någonsin erfarit ungdomens ömtåliga känslor, eller ert minne kan föra er nog långt tillbaka för att återkalla den grannlagenhet de kräfva, så vågar jag be er upphöra med detta skämt.
— Min dyra gemål, jag ber er komma ihåg att jag ingalunda är van att låta afbryta mig i mitt tal! Jag har ännu mycket, ganska mycket att säga dessa såta turturdufyor.
— Som jag vågar be er, af aktning för er sjelf åtminstone, uppskjuta till ett annat tillfälle.
— Tvertom! Jag vill deraf göra en högtidlig förklaring. Er gemål, min general, har ännu aldrig tagit emot föreskrifter af någon, eller låtit hejda sig på halfva vägen. Hade icke det olyckliga kriget jemt ryckt er från min sida, skulle ni ha lärt er att bättre känna styrkan af min karakter. Nu förlåter jag
