58
er, i hopp att ett lyckligare öde hädanefter skall komma er på bättre tankar om mig,
— Tillåt mig dock fråga om ni öfvervägt de förhållanden, hvari de personer det gäller, stå till czaren och hans rike, och behörigheten af hans trogne undersåter, — särdeles af en så hög rang, som eder — att blanda sig i hans fångars öde?
— Det intresse ni, min dyra gemål, ådagalagt för fröken Horn, har för alltid gifvit henne rätt till mitt deltagande.
Vid dessa ord, som beledsagades af en min, hvaraf de fingo sin rätta udd, uppblossade generalens kinder. Han kastade på sin gemål en blick, hvari en hel orkan tycktes lösbruten, och som verkligen för ett ögonblick förstummade henne. Af den plötsliga paus som härigenom uppstod, begagnade sig generalen, vände sig till de församlade gästerna och sade med en tyglad, men ingalunda dold förtrytelse:
— Mina vänner, då furstinnan samlat er i afton, har det naturligtvis varit hennes afsigt att förskaffa er denna glädje, som stora själar alltid älska att sprida bland sin omgifning. Hennes kapell sitter redan med hornen för munnen, och väntar blott att se er inträda i salen för att traktera er med dess klang och lifva er till dans. Jag gör mig derför blott till en tolk af min gemåls egna önskningar, då jag ber er dit inträda, och afbida vår ankomst, sedan jag här till kapten Stael von Holstein afbördat mig ett uppdrag från czaren, som jag besparat till detta tillfälle.
De tilltalade aflägsnade sig, och de närvarande stodo med stor förvåning på sina ansigten, undantagande Natalia, på hvars stolta panna en triumferande glädje lyste, då generalen åter tog till ordet: — Georg Bogislaus Stael v. Holstein, kapten i konung Karl den tolftes af Sverge tjenst, er monarks fejder med vårt land har gjort er till vår fiende, men det förhållande ni under fem års fångenskap bland oss ådagalagt, har gjort er till alla ädla och ridderliga ryssars vän. Vår store czar vet att uppskatta förtjensterna hvar de finnas, och räknar sig till behag att fästa dem vid sin thron. Den tidiga befordran ni vunnit i er konungs tjenst och den tapperhet ni lärde oss att känna, då ni blef vår fånge, har ingifvit vår store monark ganska fördelaktiga tankar om er, och han går att lemna er tillfälle att på ett lysande sätt rättfärdiga dem, då han genom mig erbjuder er att ingå i hans tjenst och härmed benådar er med fullmakt att vara chef för ett af hans regementen.
— Min general, — sade Stael, utan att mottaga den framräckta fullmakten. — Jag värderar alltför mycket er monarks
