61
— Jag har icke utbedt mig edra råd! — stammade Tschammer med darrande läppar och fästade sina lågande blickar på Ingeborg, som svigtade och var nära att nedsjunka.
Stael, som varseblef hennes rörelse, tog ett steg emot henne och utsträckte sina armar för att uppehålla henne, men generalen undanstötte honom och bar henne bort i rummet till en fönsterfördjupning, der han nedsatte henne på en stol.
— Ingeborg, du älskar Stael? — hviskade han, i det han nedböjde sig öfver henne.
— — — —
— Du svarar icke! Denna tystnad säger mig nog. Det är din kärlek, som ställt sig i vägen för hans lycka.
— Nej, vid Gud!
— Icke? Säg det ännu en gång, säg att du icke älskar honom, att inga förhållanden till dig binda honom!
— Inga! — framstammade Ingeborg.
— Inga! — uppropade Tschammer. — Och detta är ditt allvar, ditt oåterkalleliga allvar?
— Ni har hört det!
— Välan! — utropade han med klarnadt ansigte och lemnade henne för att återvånda till Stael. — Det är ungdomens sätt — att i hänförelsens ögonblick bedraga sig på sina egna känslor, och förblindad af ärans och pligtens skenbilder, bringa dem offer, hvilkas pris den icke sjelf lärt sig bedöma, och som den derför får sent ångra. Jag vill således, långtifrån att straffa er öfverilning, som ett fel, endast betrakta den som en ädel exaltation, från hvilken jag vill lemna er rådrum att återkomma, innan ni oåterkalleligt afgör ert öde. Men glöm icke att ni ej har längre tid att besinna er, än till morgondagen.
— Om den kunde ändra mitt beslut, skulle jag föredraga ännu i dag att skjuta mig en kula genom bröstet, för att dö, begråten af ett hjerta, som vet hvad den svenske krigarns pligt och ära tillhör.
— Trotsige, denna djerfhet skall finna sin lön!
— Det är grymt af er, min gemål, att så misskänna kärlekens makt. Eller vill ni längre tvifla på, att kapten Stael och fröken Horn älska hvarandra, och att det är detta som bestämmer det handlingssätt, med hvilket ni tyckes roa er att fördubbla er egen förödmjukelse.
Det är sannt, — sade Stael med stolthet — att mitt hjerta lågar för dottren till den hjelte, som vid Narva lärde ryssen hur den svenska fosterlandstroheten låter dagtinga med sig; men skulle jag också det förutan kunna lyssna till förslaget att af
