1 Kapitlet.
Hvarje tid af utomordentliga händelser och ansträngningar framkallar också utomordentliga karakterer och handlingar. Det synes som om Försynen understundom skakade sin vredes åskor öfver folken, för att ur dess förnedring och förödmjukelser kalla de ädlare krafterna till en verksamhet, som, det förutan, splittrad på de vanliga lefnadsförhållandenas bestyr, skulle lemnat menskligheten utan de lysande exemplen på frukten af de frön, som slumra i dess sköte, och hvilka alltid måste utgöra dess stolthet och blifva en väckelse till ett allmännare medvetande af dess förmågor och bestämmelse. Carl den tolftes tid tycks för Sverge haft en sådan betydelse. Den nästan tjuguåriga krutexplosionen af hans regering, hvilken förödde, eller åt en neslig fångenskap offrade så oerhörda skaror af tappra män, sönderbröt riket i dess fogningar och regeringsmakten i dess grundvalar, samt omtöcknade nationen med en bedöfvande luftkrets, framkallade dock män af de skönaste fosterländska dygder, den varmaste känsla för pligt och ära, och det mest obetvingliga mod till uppoffringar och försakelser för det allmännas väl. Endast den förbländande glansen af hjeltens egna, underbara bedrifter, kunde sätta alla andra i skuggan. Men sedan nya tänkesätt framkallat nya synpunkter för dessas betraktande och bedömande, stannar man med ett mera förtjent erkännande vid de namn, som från denna tid möta oss som klara stjernor på de svenska minnenas himmel. Ett bland dessa är Georg Bogislaus Stael von Holstein.
Det fordrades visserligen en bredare och lifligare pensel än den vår förmåga sätter oss i handen, för att som sig borde återgifva hans bild och till den knyta de händelser af romantiskt element, hvarmed verkligheten så frikostigt riktat hans bana; men då dessa äro af den natur att de sjelfva påkalla sitt intresse, så hoppas vi att detta måtte ersätta svagheten i teckningen och hos läsaren uppkalla en benägen skonsamhet för de bri-
