90
Så förgick den tid, efter hvars förlopp han hoppades så mycket af sin lycka, då Tschammers afresa, som skulle blifva signalen dertill, bebådades honom en vacker morgon, derigenom att han från sitt fönster såg folket i stora hopar begifva sig åt Kremln, tydligen för att begapa czarens aftåg, hvarmed den förres stod i oåtskiljaktigt sammanhang. Från denna stund helsade han med den otåligaste väntan hvarje flyende minut. Hvarje klockslag, hvarje knäpp eller kny tydde hans spända inbillning som en föregångare till ett budskap från hans älskade, tills han ändtligen såg sin dörr öppnas.
— Himlen vare lofvad, kapten, att vi åter få träffas! — ljöd Hysings röst.
Ehuru bedragen i sin väntan, erfor dock Stael vid denna helsning den angenäma känsla, som den trogna och bepröfvade vänskapens stämnma alltid väcker i en själ med gehör för dess rena klang, och öppnande sin famn mot den inkommande, sade han: — Välkommen, redlige vän, efter en så ändlös längtan att få återse er!
— Jo, — återtog Hysing, — man behandlar oss just rätt hyggligt i vår fångenskap! Som missdådare, dem man för sin säkerhet fruktar, snarare än som ärliga kristna och en ädel konungs redliga undersåter.
— Jag har trott att skäl till denna klagan endast skulle vaTa mig förbehållet, — anmärkte Stael, — och hoppas att det blott är i vänskapens namn som ni funnit anledningen dertill.
— Alldeles icke! Men om än så vore, vore den väl mindre befogad för det? Hvad har ni gjort för det man skall inspärra er på detta sätt?
— Hvad jag gjort? — — — Min kära pastor, det hör till en annan historia. Låtom oss nu glömma — för minuten åtminstone — det förflutnas vedervärdigheter och prisa lyckan att hon ändtligen gjort mitt fängelse tillgängligt för vänskapen och… Jag gissar, det icke är ert första försök att till mig, som i dag lyckats?
— Nej, det må himlen vetal Jag har långt för detta gjort allt hvad göras kan; jag har mutat, jag har hotat, jag har brummat, men olyckligtvis icke ånyo mött furst Gagarin.
— Och genom hvad medel har det i dag lyckats er öfvervinna de stora hindren?
— Tillträdet till er, min kapten, var mig lika fritt, som utgåendet från mitt eget rum. Hvarken eder eller min vakt gjorde någon svårighet; det tycks som deras order nu mera blott anginge att bevaka, men icke att inspärra oss.
