91
— Oss, säger ni. Jag hoppas likväl att det sednare endast angår mig.
― Nej, min vän! Också jag har haft min inspärrningshistoria fastän den varit af kort varaktighet. En vacker dag, må ni tro, befann jag mig som Jonas i hvalfiskens buk. Ingen ut och ingen in, hette det.
— Också ni! Och af hvad orsak?
— När redogör godtycket för orsakerna till sina handlingar? De upptäckas endast af det allseende ögat deroppe, som lika lätt genomtränger det mörker der våldsgerningar sammanspinnas, som oskulden hos den lidande, hvilken drabbas deraf. Min föga betydande eller inflytelserika personlighet borde ej inge någon fruktan.
— Min vän, förmodligen är det för min skuld ni ådragit er detta. Ni har fördubblat eder enträgenhet att få träffa mig sedan ni fick mitt bref?…
— Ert bref?…
— Hvars vigt ni förstod och…
— Ert bref, säger ni! Jag har sannerligen aldrig sett spår efter något sådant.
— Hvad! Ni skulle icke hafva erhållit det? — sade Stael och hans panna mulnade. — Jag kortsynte, — återtog han effer en stunds besinning, — jag borde hafva insett det! Skulle icke Ingeborg derom hafva talat i sitt bref? Ack, berusningen gör menniskan blind för allt, som ligger utom kretsen af hennes lyckas trollkrets.
— Ni talar i gåtor för mig.
— Det är sannt, det måste så förefalla er. Men säg mig, innan ni fordrar förklaringen; när begynnte er arrest?
― Sjelfva nyårsdagen, min kapten. Då jag på morgonen stod färdig att begifva mig till fältmarskalkens qvarter, att der med våra landsmän fira gudstjensten och anropa den högste om ett bättre tidskifte för Svea land, dess konung och folk, vägrade man mig att lemna mitt rum; vakten sade sig ej våga släppa mig öfver tröskeln, och det har fortfarit till idag, då jag, som ni ser, åter finner mig i min gamla frihet.
― Förräderi, förräderi! — u!ropade Stael. — Gåtan löser sig och allt blir mig klart. Som jag sagt, det är för min skuld ni måst lida detta!
— För er skuld? — — Det vore ändå en läkande salva på — Gud förlåte mig! — min vredes sveda. Men jag förstår icke ett ord…
