Felas den fruktbar must tvärtom, är nog, när Arkturus
Fästet beträtt,[1], att öppna med grunda fåror dess yta,
Där, att i frodig växt ogräset ej säden må kväva,
70Här, att din magra grund en torftig saft må förvara.
Träd din jord! Förunna i jämn omväxling av åren
Vila åt skördade fält och mattade åkrar att hårdna,
Eller med guldgul säd, när solen förnyar sitt omlopp,
Gå att beså den teg, där frukter skallrat i skidan,
Och där du bärgat förut de spensliga vickerna, eller
Kärva lupiners dånande skog och bräckliga stänglar.
Åkern däremot bränns av linet, brännes av havran;
Brännes i lika mått av den slummergivande vallmon.
Jorden i skifte likväl fördrar dem, blott du ej glömmer
80Att dess försvagade kraft ersätta med närande spillning,
Och att med stoftig aska beströ utmärglade åkrar.
Så blir frukternas växling allena en vila för fälten,
Utan att årlig skatt av en oplöjd linda förloras.
Ofta det båtat att sätta i brand den magrade tegen,
Och att dess vissnade stubb förtära med sprakande lågor.
Antingen jorden därav förborgade krafter och näring
Hämtar, eller den, skärad av eldens luttrande flammor,
Från all vanart skild, utdunstar fördärvliga vätskor;
Eller måhända fler förr otillgängliga vägar
90Öppnas av värman, som saft i de nya stånden föröka;
Eller hon fasthet ger tvärtom, och gapande ådror
Täpper, att regnet ej suger sig in, och roten bevaras
Både mot solens brand och Boreas frostiga ilar.
Säker om vinst är den, jämväl, som den klimpiga jorden
Löser med harven och jämnar dess bryn med det gallrade videt;
Den ljuslockiga Ceres förgäves ej skådar hans möda,
Dens ej heller, som åkrarnes rygg, re'n skuren i fåror,
Genombryter på nytt med den tvärsföre riktade plogen,
Flitigt välver dess mull och tegarne tvingar till lydnad.
- ↑ I september.
