Även mot hotande storm, ej sällan skådar du stjärnor
Falla från himlen och dra i den kluvna nattliga skuggan
Efter sig långa strimmor av ljus, som skimra i spåren,
Ofta hur lätta löv och halmstrån yra i luften,
Eller hur vattnets bryn kringsvärmas av simmande fjädrar.
370Blixten, däremot, sänd från Boreas nejder, och åskan
Hörd ur Euri och Zefyri hus, snart båda dig fyllda
Diken och dränkta fält, och att skepparn drypande segel
Nödgas reva med hast. Regn, aldrig utan att varna,
Faller i skadlig mängd: nu, undan dess dimmor i dälden,
Tranan skyndar sin flykt, nu kon näsborrarna vidgar,
Dragande åt sig luft med uppräckt huvud mot molnen,
Nu tätt svävar vid sjöarnes bryn den kvittrande svalan,
Eller ur sumpens dy förnyar grodan sin klagan.
Ofta sin trånga stig beträder myran och bärgar
380Äggen ur dolda vrår. Högt välvd den färgade bågen
Dricker ock vatten. En här av korpar som lämnat sitt bete
Bildar ett dystert moln i trängseln av dånande vingar.
Fler havsfåglar och dem som vitt kring Asias[1] ängar
Sväva och leta sig spis på Kaysterns träskiga stränder,
Ser du med ymnig dagg i tävlan kroppen begjuta,
Ömsom doppa sin hals och ömsom rusa i vågen,
Och av ett fåfängt bad med yster glädje förlustas.
Kråkan med strävljudd röst fräckt manar det kommande regnet,
Där, för sig själv, hon hoppar på torra sanden allena.
390Sysselsatt med sländan om natten, ej heller för flickan
Är ovädret fördolt, när oljan gnistrar i lampan
Och svampformiga klimpar av glöd hopväxa kring veken.
Under en regntung luft ej mindre bådas med visshet
Solens förnyade sken och himlens stundande klarhet.
Ofördunklad är stjärnornas glans, ej heller när månan
Stiger upp det röjs att hon lånt sitt sken av sin broder.
Ej ullformiga moln i flockar sväva på fästet;
Alcyonerna, högt i gunst hos Tetis, på stranden
- ↑ Ett träsk i Lydien.
24
