Breda ej fjädrarne ut mot skenet av solen; och galten
400Strör ej kärvar omkring som han sönderskakat med trynet.
Dimman till jordens bryn nedstiger och vilar på fältet;
Ugglan på gavelns rygg, där hon solens bärgning förbidat
Häver ej opp sin jämrande röst till nattliga kväden.
I den förtunnade skyn högt svingande visar sig Nisus,[1]
Och för den rövade locken ur purpur Scylla[1]bestraffar.
Vart i sin flygt hon skär den rena etern med vingen,
Nisus, eldad av hämnd, i luften med dånande fjädrar
Efterjagar; evart sig Nisus svänger i luften,
Pilsnäll flyr hon och skär den rena luften med vingen.
410Korparne draga nu trefalt gällare ljud eller fyrfalt
Ut ur den hesa strupen, och högt i de luftiga lägren
Mot sin vana av fröjd betagne, vars grund är förborgad,
Löven fylla med stim, och efter det flyktade regnet
Skåda sin späda ätt och det älskade nästet med glädje.
Ej, att jag högre begrepp dem tror av gudarne givet,
Eller förstånd att röja förut vad öden som stunda;
Utan när vätans dunst, som svävat i rymden, och stormen
Ändrat sin väg, och Jupiter, höljd av de sydliga regnen,
Täthet ger åt vad nyss var glest, och förtunnar det täta,
420Tager ock lynnet förändrad gestalt, och känslor i bröstet
Livas av annan art än när vädren skockade molnen.
Därav fåglarnes sång kring parken i tävlande samljud;
Därav hjordarnes fröjd och korparnes glättiga läten.
Vet du taga i akt vad den skyndande solen och månan
Båda om luftens skick, skall morgondagen din väntan
Aldrig bedra, ej heller den klara nattens förställning.
Skådar du månan, när ung den växer med samlade strålar,
Fatta med dunklare horn omkring den mörknade luften,
Vet, att då överhänger så jorden som havet ett störtregn.
430Men om dess anlet höljs av jungfruns blygsamma rodnad,
Bådas dig storm; hon rodnar mot storm, den gyllene Febe.
Är på sitt fjärde dygn (det skänker dig säkraste tecknet)
Månan klar, och vassa dess uddar skrida på fästet,
Sida:Georgica 1967.djvu/27
Den här sidan har korrekturlästs
25
