Sida:Georgica 1967.djvu/33

Och den kaoniska faderns stam och den resliga palmen
Och den till böljornas prov och faror ämnade tallen.
Ympad bär däremot den sträva Arbutus nötter;
70Lönnen, ehuru av sig själv ofruktsam, smakliga äpplen;
Boken kastanjer ger; av päronblomman försilvras
Ornerna; ollonet bräcks av galten i skuggan av almen.

Kvisten på samma sätt ej ympas som ögonen fogas!
Ty, när ur grenens bark de svällande knopparne tränga
Genom de tunna hinnornas väv, man ristar i knoppen
Fint en öppning och fäster där in det främmande trädets
Öga, som växer snart med den saftiga barken tillsamman.
Däremot sågar man av den släta stammen, med kilen
Klyver man trädet djupt. Den friska lånade kvisten
80Fästes därefter ned i skåran. Ej dröjer det länge
Förrän mot himlen trädet är rest med bördiga grenar,
Själv beundrande löv och frukt som ej äro dess egna.

Flera förändrade slag man finner av härdiga almar,
Även av pilar, av lotus, av er, cypresser från Ida!
Likså av olik skapnad man ser de feta olivren,
Nu äggrunda, nu längre till form, nu kärva och beska.
Så, med Alcinoi frukt jämväl. Crustumiska päron
Runda sig ej på den gren, som syriska eller volemer.
Samma druvor hos oss ej heller hänga på träden,
90Som man på Lesbos skördar av metymneiska rankan.
Tasiska druvor man har, man har mareotiska vita;
(Dessa en fetare grund, de förra en lättare fordra)
Psythia, tjänligast torr till vin, och den fina Lageos,
Frestande fötternas kraft en dag och bindande tungan;
Druvor av purpurfärg, av tidig mognad; och huru
Skall jag den retiska prisa? Likväl för Falerni hon viker.
Mot Amineas vin, i ädel kraft och i fasthet,
Tmolus ej själv går opp; ej vinens konung, Fanéus.
Så jämväl har den mindre Argitis ej funnit sin like
100Varken i ymnig must eller oföränderlig godhet.
Rodus, varken ditt vin, för gudarne själva en vällust,