Hell dig, saturniska jord! du ädla moder av frukter,
Ädla moder av män! Om en konst så prisad som åldrig,
Ägnar jag dig min sång, upplåtande heliga källor;
Och en askreisk dikt skall ljuda i romerska städer.
Nu jordmånernas art är tid att förklara, vad dygder,
Hurudan färg och vad kraft till bördighet varje är given.
Först, på en ringa lovande mark, oländiga kullar,
180Klappergrus, med törne beväxt, och magrare lera,
Trives Minervas skog, olivträd fyllda av livskraft.
Tecken därtill oleastrerna ge, som ymnigt i trakten
Skjuta sin växt och beströ med de vilda frukterna jorden.
Däremot fetare grund, som mättas av närande safter,
Övervuxen av gräs och höljd av frodiga växter,
Sådan emellan berg du ser ej sällan i dälden,
Till vars djup från klippornas brant av floderna föres
Gödande gyttja; likaså den, som ligger för sunnan,
Bärande ormbunksgräs, för den krökta plogen förhatligt;
190Sådan grund skall en dag beskuggas av kraftiga vinträd,
Rika på Backi must. Den lovar dig svällande druvor,
Lovar den ädla saft, som offras ur guldskålar, medan
Feta tyrrhenern sin elfenbensflöjt vid altaret anblåst,
Och vi på buktiga fat de rykande levrarne bära.
Men om du ägnar din vård förnämst åt hjordar och kalvar,
Eller åt aveln av får och av plantförödande getter,
Skogar välj, och en fjärmare bygd kring det rika Tarentum,
Eller den nejd, som Mantua blev av ödet berövad,
Och där en gräsrik älv de glänsande svanarne livnär.
200Vatten och grönskande spis där aldrig för hjordarne felas.
Allt vad den långa sommarens dag de hämtat av marken,
Natten, hur kort den är, ersätter med svalkan av daggen.
Jord, som är nästan svart, och fet, då den välves av plogen,
Mullig och lös, (vi sträva därhän med plöjningens mödor,)
Ymnigast skänker dig säd. Så talrikt dragas till ladan
Lassen från ingen slätt av trögt framskridande oxar.
34
