Sida:Georgica 1967.djvu/39

Raderna giv mer rum! Låt mellan de träd du planterar,
Gång och korsgång skära varann i ordentelig fyrkant!
Som till en blodig strid, legionen sina kohorter
280Vitt utbreder, och slätten utåt fortsträcker sin linje;
Lederna rättade stå, och fjärran svävar kring fälten
Kopparns blixtrande glans; ännu ej drabbningen rasar;
Mars i tvekan irrar emellan de hotande vapnen:
Vare emellan gångarnes tal jämnt delade avstånd!
Ej att en skönare blick må ett fåfängt sinne förnöja,
Utan att lika kraft må delas av jorden åt alla,
Och att en friare växt må grenarne sprida i rymden.

Kanske frågar du ock vad djup må groparne givas.
Vinträdet fruktar jag ej förtro åt en grundare fåra.
290Större träd begära dock djupt sitt fäste i jorden,
Jupiters framför allt. Så högt det lyfter sin hjässa
Opp mot etern, så djupt till Tartarus tränga dess rötter.
Därföre varken vintrar förmå eller stormar och slagregn
Rycka det opp. Orörligt det står; och mot åldrarne härdigt
Överlever det kommande folk från släkte till släkte.
Sträckande fjärran omkring de starka grenarnes armar,
Höljer det själv sin stam med en djup omätelig skugga.

Låt mot aftonens sol din vinplantering ej slutta;
Hasslar ej heller bland stockarne sätt! Välj varken till plantor
300Revornas yttersta skott eller skotten av översta stammen!
Så högt älska de jorden. Må ej en kniv som är ovass
Sarga dem, ej en skog av olivträdets stammar dem tränga.
Ofta en gnista fälld av mindre försiktiga herdar,
Under den feta barken fördold, utbrustit i lågor,
Stammarne gripit omkring; bland löven fladdrat i kronan,
Väldiga dånat mot himmelens sky, och till grenarne fortsatt
Snart sin förödande fart, och högst i topparne rasat.
Hela lunden den svept i rysliga lågor och kastat
Dystert ett moln mot skyn av den tjocka beckiga röken;
310Dubbelt förfärligt, när ovanifrån den våldsamma stormen
Vingården genomfar och vidgar den blossande branden.

37