Sida:Georgica 1967.djvu/53

210Än att du Cypris' begär och blinda förvillelse avstyr,
Antingen hästen främst eller oxen du ägnar din omsorg.
Därföre tjuren skilj långt undan i ensliga hagar
Bakom emellanliggande berg och forsande strömmar,
Eller ur krubban fylld, giv honom sitt foder i stallet.
Honan förtär efterhand blott genom sin brännande anblick
All hans kraft, han ledsnar vid lunden, ledsnar vid gräset.
Ofta med sina behag hon stolta älskare retat,
Att med fientliga horn försöka sin mäktiga styrka.
Själv i skogarnes djup hon betar i blomstrande fägring,
220Medan de växelvis, i vilt förnyade anfall,
Hölja varandra med sår. Svart strömmar på bogarne blodet.
Under ett vrålande hot de stötarne rikta med hornen.
Själva Olympen och skogarnes fjäll genljuda med bävan.
Kämparne trivas ej mer tillsammans. Den slagne förtvivlad
Fjärran i självman flykt avviker till främmande trakter.
Tärd av blygsel och harm så över de ristade såren,
Som den kränkning hans eld ohämnad av tävlaren lidit,
Ser han med sorgsen blick tillbaka på fädernas hemvist.
All hans trängtan syftar nu blott att krafterna öva.
230Obestrött han väljer sitt nattliga läger på klippan;
Endast av sträva löv och av starr han hämtar sin näring.
Ofta han frestar sin makt, och ilsken de hotande hornen
Vänder mot trädets stam med i luften förlorade stötar,
Förberedande kampen med mull som flyger för foten.
Snart med återväxande mod och förnyade krafter,
Rusar han vild emot sin sorglöst betande ovän,
Sådan, som mitt i sjön vitfradgande vågen sig häver,
Ökar ur dolda djup sin välvda råge och vältad
Mellan de brytande skären med dön, mot stranden omsider
240Störtar sig likt ett berg. Svallfloder ur nedersta grunden
Sjuda i virvlar opp med den högt uppkastade gyttjan.

Allt vad på jorden har liv, så mänskan som vilda och tama
Djur och de simmande fiskarnes här och brokiga fåglar,
Bränns av en lika eld och rasar av kärlekens yrsel.
Aldrig vid annan tid lejoninnan ungarne glömt och

51