Fälten grymmare strövar omkring, ej heller de glupska
Björnarne flere dråp och förödelser öva i skogen.
Ilsken är då vildgalten, och mordisk den rysliga tigern;
Och ej trygg för ditt liv du irrar i Libyens öknar.
250Har du ej hingsten sett? Vad skälvning skakar hans leder,
Blott han känner den ånga igen som sprides av vinden?
Varken av människors töm och straffande piska han hejdas
Eller av branta klippor och djup, ej heller av floden,
Som i sin strida fart för bort de hällar den lossat.
Vässande tändren, vild kringränner sabelliska galten,
Mullen trampar han opp och sidorna nöter mot träden,
Härdande växelvis mot såren borstiga bogar.
O hur rasade blint den yngling[1] som innerst till märgen
Brändes av kärlekens glöd, när han böljan, av nattliga stormar
260Svallande, genomsam! Högt dundrade över hans hjässa
Himmelens port, och dystert var dönet av klippornas bränning.
Varken en varnande röst han lydde av ömma föräldrar,
Eller en brud, som gick att i döden med honom förenas.
Vad raseri är ej sport av Backi spräckliga lodjur,
Hundar och vargar i brunst och av eljest fredliga hjortar?
Stona i lustans brand dock överträffa dem alla.
Venus till yrsel tände dem själv, då vid Potnia, Glauci
Fyrafaldiga spann slet sönder hans lemmar med tändren.
Över Askanii brusande älv och Gargari branter
270Driver dem kärleken vilt. Dem hindra ej klippan och floden.
Strax när ett kvicknat begär uppsjuder i eldiga ådror,
Helst om våren, då värman sin kraft i kroppen förnyar,
Stå de, mot Zefyri fläkt med vända huvun på bergen,
Och inandas en smekande luft; och utan att paras,
Ofta dräktiga bli av vinden, (det väcke förundran!)
Fjällar och klippor de överfly och de däldiga djupen,
Eurus, icke till dig, och ej till den östliga solen,
Nej till Kauri och Boreas' trakt, och dit, där den svarta
Auster föds och himlen med regnfull kyla förmörkar.
- ↑ Leander.
52
