Den här sidan har korrekturlästs

Rustning och amykleiska hund och kretiska koger;
Lik en romersk soldat, som övad i fädernes bragder,
Under den tryckande bördan sin väg fulländar, och innan
Fienden känner hans tåg, står honom till mötes i ledet.

Så ej Scythiens folk, där meotiska böljorna svalla,
350Bortom den grumliga våg, som Istern strömmande välver,
Eller där Rodope reser sin rygg som sträckes till polen.
Där instänger man hjorden i stall. Man skådade aldrig
Fältet klädas av gräs och löven frodas på träden.
Jorden i vanställt skick av snöns ofantliga drivor,
Till sju alnars höjd, betäckes, evigt förstelnad.
Oupphörlig är vintern och Kauri förtvinande anda.
Solen ej någonsin här de bleka skuggorna skingrat,
Ej då den styr sitt vingade spann till hjässan av valvet,
Ej då den sänkes och tvår sin vagn i det rodnande havet.
360Hällar av is hopväxa med hast i den brusande floden.
Vågen på ryggen bär de järnomringade hjulen;
Fordom av kölarne tryckt, den suckar av vagnarnes börda.
Själva metallen spränges i kras, och kläder på kroppen
Styvna. Vinet som nyss var flytande, hugges i stycken.
Dammar och diken hårdna till is från ytan till bottnen,
Taggar av stenhård is förstyva de lurviga skäggen.
Snö mellertid nedyrar ur luftens rymder i massor;
Fåren förgås; med sin väldiga kropp av frostiga bördor
Överhöljd står oxen, och hjortarnes stelnade skara
370Räcker med greniga horn knappt opp ur bädden av drivan.
Varken de fångas med nät eller eftersättas med hundar,
Eller av purpurfjädrarnes skräck de drivas i snaran,
Utan mot berg av snö förgäves stöta de bogen,
Dödas på nära håll med järnet och råmande falla,
Och dem till lägret med rop av glädje Schyterne föra.
Dessa, med ostört lugn i kulor, gravna i jorden,
Njuta ett sorglöst liv. Med staplade stockar, och almen,
Hel framvältad, de fylla sin härd som blossar av lågor.
Natten fördrives med spel och med glada pokaler som härma
380Druvans, beredde av jäst och den sura frukten av rönnen.

55