Flödade skarpa vätskor på nytt som småningom löste
Själva benen, av plågornas våld angripna och sköra.
Offret som redan vid altaret stod till gudarnes ära,
Prydd med den glänsande bindeln av ull om hjässan, ej sällan
Självdött dignade kull, emellan dröjande präster;
Eller, om offrarens hand förut hann skynda dess bane,
490Fattade dels ej fibrerna eld i altarets lågor,
Dels de vägrade svar åt den rådvillt spörjande siarn.
Knappast av offrens blod de sänkta knivarne rodna;
Knappt av ett uttorkat slem förmörkas ytan av sanden.
Än i flockar kalvarne dö i frodiga beten,
Eller i fulla bås utflåsa det älskade livet;
Än raseri förvirrar den tillgivna hunden, och galten
Skakas med spärrat svalg och tröttade lungor av hostan.
Hästen, förgätande segrarnes palm, förgätande gräset,
Dignar; för vattnet i källan han skyr; med väldiga hovslag
500Sparkar han jorden, örat är slakt, en dödelig isköld
Växlar i täta skov med svett. Den brännande huden
Kännes för handen skarp och motstår fingrarnes tryckning.
Sådana tecken märkas de första dagar av plågan;
Men, snart under sitt lopp, då sjukdomen växer i styrka,
Ögat i gnistring står, och tungt den stönande andan
Hämtas med djupa drag ur bröstet. Buken i skiften
Häves och sammandrages av kramp, näsborrarnas flytning
Blandas med blod, och tungan förbränd är häftad vid gommen.
Genom ett rör av horn ingjuten, den backiska saften
510Lindrade plågorna först, och syntes den döende rädda.
Snart den fördärvet blott tillskyndade. Djuren av yrselns
Brand besattes, att de, just innan de sänktes i döden,
(Straffen, o gudar, så våldsverkarne, skonen de fromma!)
Söndersleto själva sitt kött med blodiga tänder.
Oxen som ångar av svett där han drar plogbillen, på tegen
Stupar, och fradgigt blod utströmmar emellan hans läppar,
Medan han stönar en sista gång; och plöjaren modfälld
Spänner ur oket hans sörjande bror, som mödorna delat.
Halvgjort vilar hans verk, och sänkt står plogen i jorden.
Sida:Georgica 1967.djvu/61
Den här sidan har korrekturlästs
59