520Varken av lundernas skydd eller ängens leende grönska
Njuter den sjuka förfriskning och tröst, ej heller av bäcken,
Brusande silverklar emellan stenarne. Sidan
Hängande sänks och tom, halvslocknat stirrar hans öga;
Och slapp lutar till jorden hans hals och betungade huvud.
Gagnar ej mer välgörande flit? Vad halp att han åkern
Vände med tungförd bill? Ej rus av massiska druvor
Tärde hans kropp, ej bord som sviktat av kräsliga rätter,
Utan av enkla gräs och löv han hämtade näring;
Källan och bäckens våg som aldrig tröttas i loppet,
530Voro hans dryck, bekymren ej störde den fredliga sömnen.
Icke vid annan tid, det sägs att den härjade bygden
Saknade kor till Junos fest; och att offrade håvor
Drogos med ojämnt spann av vilda oxar till templet.
Bonden med mödad arm upphackade åkern, med handen
Myllade ned sin säd och släpade över de höga
Bergens ryggar sitt lass med stretande skuldra ur skogen.
Ej en försåtelig ulv kring fårens boningar vakar.
Nattliga lovar ej mer han slår kring hjorden. Han lider
Hårdare kval. Den bävande hinden, den flyktiga hjorten
540Vandra emellan hundarne tryggt och vandra kring husen.
Skeppsbrottslämningen lik, av böljan vräkes på stranden
Den omätliga sjöns avkomma, det simmande släktet.
Sälarne glömma sin sed, och i strömmen söka sin tillflykt.
Ormen förgås, förgäves betäckt av buktiga gömslen;
Domnad med ruggade fjäll är snokarnes vimlande skara.
Själva fåglarne gift indricka ur luften och störta
Ned ur sin flykt och lämna sitt liv bland molnen på himlen.
Räddning ur vådan söks förgäves av växlade beten.
Läkarkonsten är mer till fördärv. Besegrad är mästarn
550Kiron, Fillyres son och du, Amytaons, Melampus.
Sänd från Styx, den bleka Tisifone rasar i dagen,
Företrädd i sin flykt av dödande smitta och bävan,
Och upphäver var stund mer högt sitt giriga huvud.
60
