Född på Hydaspes' strand, mer ära bevisa sin konung.
Går blott konungen väl, de alla hava ett sinne,
Dör han, bryta de strax förbundet, plundra den honung
Som de tillsammanfört och förstöra kakornas byggnad.
Han styr värven; de lyda hans bud. I sorlande trängsel
Med uppvaktande nit de omge honom, och ofta
Bära på skuldran och värja i krig hans kropp med sin egen.
Så de med ädla sår begära en hedrande bane.
Flere av sådane prov och exempel dömt att hos bina
220Fanns en eterisk fläkt och spår av gudomeligt väsen.
Ty guds kraft, så trodde de, spriddes till allt i naturen,
Både i jorden, i böljornas djup och i höjden av himlen.
Därifrån hämtade mänskor och djur, så vilda som tama,
Varje för sig vid sin födsel en späd livgivande anda.
Dit till sitt upphov, vände ock alla varelser åter
I upplösningens stund, och förgingos ej, utan sig svängde
Opp till stjärnornas rymd och togo sin boning i himlen.
Ämnar du taga din gärd av det helgade slottet och skatta
Binas rika förråd, stänk över dem vatten som hämtat
230Värma i munnen, och för i din hand det rykande blosset!
Tvenne gånger de fylla sitt bo, tvefaldig är skörden,
Nu, när Taygete, en av Plejaderna, visar sin glada
Blick på fästet och stöter med foten havet tillbaka;
Nu, när hon sorgsen under sin flykt för den regniga Fisken,
Åter av stjärnornas valv går ned i den stormiga böljan[1].
Binas vrede känner ej gräns, de gjuta i betten
Gift om de retas, de lämna sin tagg förborgad i såren
Djupt i ådrorna fäst, uppoffrande livet åt stingen.
Fruktar du vinterns våld och önskar dem framdeles skona
240Och deras nedslagna mod och svåra belägenhet ömkar,
Tveka dock ej, att röka med timjan och skära de tomma
Kakorna bort! Ty ödlan ej sällan fräter förborgad
Skotten; torracken som flyr för ljuset, bygger där nästen;
- ↑ Om våren och hösten.
68
