“Orfeus! säger hon, vad raseri bereder oss bägge
“Detta fördärv? Nu kallar det vreda ödet mig åter
“Till skuggdjupet. Mitt öga är släckt och slutes av sömnen.
“Leve du väl. Jag rycks av den eviga natten ifrån dig.
“Orfeus! Ej mera din, jag sträcker dig domnande händer.
“Sade, och lik en rök som blandad med luften försvinner,
500“Flydde hon fjärran undan hans blick. Ej vidare såg hon
“Honom som fåfängt knöt sin famn om skuggan och ville
“Yttra sitt kval med klagande ord. Färjmannen till Orkus
“Unnade honom ej mer, att de dystra vågorna plöja.
“O vad medel att rädda på nytt sin förlorade maka?
“Och med vad tårar och bön förmådde han manerna blidka?
“Redan hon återsam dödskall i den stygiska båten.
“I sju månader efter varann han säges beständigt
“Under en skyhög häll vid Strymons ensliga stränder
“Gjutit bittra tårar, och gömd i den frostiga grottan
510“Tigrarne genom sin sång bevekt och skogarnes ekar.
“Så Filomela i popplarnes skydd med kvidande stämma
“Sörjer förlorade barn, som den obarmhärtiga plöjarn
“Fjäderlösa ännu framslitit ur nästet. Hon sitter
“Gråtande nattetid på sin gren, förnyande sina
“Klagosånger och vitt kringsprider sin smärta i nejden.
“Venus ej mer, Hymenéus ej mer bevekte hans hjärta.
“Hyperboréernas is och Tanais ödsliga snöstrand
“Och de ripeiska fälten, av rimfrost aldrig förlåtna,
“Tryckte han ensam med fjäten, och grät sin rövade maka,
520“Och Dis' återförverkade skänk, tills Traciens mödrar
“Skymfade genom hans sorg, i Backi nattliga tummel
“Söndersleto hans kropp och i bygden förspridde hans lemmar.
“Redan i böljan bar den eagriska Hebrus hans huvud,
“Ömkligt söndrat ifrån den marmorglänsande skuldran,
“Medan ännu den kallnade tungan med flyende anda,
“Sorgsna Eurydice, ropte ditt namn, och den brusande flodens
“Stränder buro ditt namn, Eurydice! åter i genskall.”
Proteus slöt, och strax med ett språng i djupet av havet
76
