25. De öfriga trälarne använda de ej på samma sätt som vi med göromålen noga fördelade mellan husfolket. Hvar och en har sin egen bostad och sitt eget hushåll. Hans herre ålägger honom liksom en arrendator att lämna en viss mängd spannmål eller boskap eller tyg, och blott så till vida är trälen beroende. Öfriga sysslor i huset skötas af hustrun och barnen. Att piska en träl eller straffa honom med bojor och tvångsarbete förekommer sällan; att döda en träl förekommer däremot ofta nog, men det sker ej på grund af sträng tukt, utan i häftigt uppbrusande vrede, liksom vore han en vanlig fiende, och enda skillnaden är, att detta sker strafflöst. De frigifne stå ej stort öfver trälarne, sällan äro de en viktig faktor i huset, aldrig i staten, med undantag för de folk som styras af envåldshärskare. Ty där höja de sig både öfver de friborne i allmänhet och öfver adeln, hos de andra folken är de frigifnes underordnade ställning ett insegel på frihet.
26. Att drifva ocker och taga ränta på ränta är okändt, och därför aktar man sig mera för dylikt, än om det vore förbjudet. Åkerjorden tages i besittning af alla byalagen i förhållande till odlarnes antal och fördelas sedan därinom efter anseende och värdighet. Fältens stora utsträckning gör delningen lätt. Hvarje år ombyta de tegar, och på jord ha de öfverflod. Ty de inlåta sig icke i någon ansträngande täflan med jordens alstringskraft och vidsträckthet genom att anlägga fruktplanteringar, inhägna ängsmarker och vattna trädgårdar; det enda, som kräfves af jorden, är spannmålsskörd. Af detta skäl dela de ej heller själfva året i lika många årstider som vi: vinter och vår och sommar känna de till och ha namn på, höstens namn är däremot lika okändt som dess håfvor.
27. Vid likbegängelser förekommer ingen pomp och ståt. Endast det iakttager man, att framstående mäns lik brännas med ved af särskildt slag. Det resta bålet öfverhopa de icke med dyrbara täcken och rökelse; hvar och en får
