bergsrygg, bortom hvilken ganska många folkstammar bo. Af dessa är lugiernas nation den mest omfattande och delad i flere stater. Det torde vara nog att nämna de mäktigaste, nämligen harier, helvekoner, manimer, helisier och nahanarvaler. Hos de sistnämnde visar man en lund af uråldrig hälgd. Uppsikt däröfver har en präst i kvinnlig dräkt, och dess gudomligheter säga de vara efter romersk uppfattning Castor och Pollux. Sådant är gudomens väsen, dess namn är Alci. Inga bildstoder, intet spår af främmande gudstjänst: de dyrkas blott såsom bröder och såsom ynglingar. Harierna äro, oafsedt att de i styrka öfverträffa de förut uppräknade folken, vilda och förstärka intrycket af sin medfödda vildhet genom konst och genom val af tid: de ha svarta sköldar och målade kroppar, till strider välja de mörka nätter och genom själfva det fasaväckande och spöklika hos denna liksom ur grafven uppstigna här injaga de en skräck, så att ingen fiende kan uthärda denna ovanliga och afgrundslika anblick — det som i alla strider först öfverväldigas är ju ögat.
På andra sidan om lugierna bo gotonerna, som behärskas af konungar något stramare än öfriga germanska folk, likväl ännu icke med öfverskridande af friheten. Därpå komma omedelbart vid oceanen rugier och levionier; utmärkande för alla dessa folk äro runda sköldar, korta svärd och underdånighet under konungar.
44. Härefter följa suionernas samhällen, belägna ute i själfva oceanen; de äro starka utom genom män och vapen äfven genom flottor. Deras fartygs byggnad är däri skiljaktig från andras, att de hafva stäf i båda ändar och alltså alltid hafva en framstam färdig till landning. De använda inga segel, ej heller fästa de årorna i fasta rader vid spanten. Liksom bruket är på åtskilliga floder, äro deras åror lösa ock flyttbara åt ena eller andra hållet, allt efter behofvet. Hos dem står äfven rikedom i anseende, och därför härskar också en enda kung utan några inskränkningar och med rätt till ovillkorlig lydnad. Äfven äro hos dem vapnen icke,
