såsom hos öfriga germaner, i fritt bruk, utan instängda och under bevakning och det till på köpet af en slaf — oceanen hindrar nämligen plötsliga infall af fiender, och beväpnade skaror, som gå sysslolösa, förfalla ju lätt till själfsvåld, hvadan det ligger i konungens intresse att sätta hvarken en ädling eller en friboren eller ens en frigifven till vakt öfver vapnen.
45. På andra sidan om suionerna ligger ett annat haf, trögt och nästan orörligt; att af detta jordkretsen omgifves och afslutas, bekräftas däraf, att den nedgående solens sista skimmer fortfar ända till dagningen och det med så stor klarhet, att det fördunklar stjärnorna. Folktron tillägger därjämte, att man vid solens uppgång hör dess sus och ser hästarnes gestalter och strålarne kring hufvudet. Ända hit men ej längre — och sann är den sagan — räcker den skapade världen.
Gå vi nu alltså öfver till högra sidan af suebiska hafvet, bo på dess strand ästierna, hvilkas seder och bruk äro suebiska, under det att tungemålet mera liknar det britanniska. De dyrka gudarnes moder. Såsom ett tecken på sin tro bära de bilder af vildsvin; denna symbol tjänar i stället för vapen och öfver hufvud hvarje annat skyddsmedel och skänker trygghet åt gudinnans tillbedjare till och med midt ibland fiender. Sällan använda de järnvapen, vanligen träpåkar. Säd och andra frukter odla de med mera ihärdighet än man kan vänta af germanens vanliga tröghet. Men äfven hafvet genomforska de och äro de ende af alla, som på grundare ställen och på själfva stranden samla bernsten, hvilken de själfva kalla glaesum. Hurudan dess egentliga beskaffenhet är och genom hvilken naturprocess den alstras, hafva de, såsom är att vänta af barbarer, ej undersökt och tagit reda på, ja länge låg den där obeaktad bland annat, som hafvet vräkte upp på land, till dels vårt lyxbegär bragte den i rop. Själfva använda de den ej; i sitt råa tillstånd samlas der, obearbetad utföres den och förundrade mottaga de betalningen för densamma.
