Och fram skall du dras vid de rusigas fest
och kransas som orgiens öfversteprest;
och supas ihjäl
skall åter det drömveka i din själ. —
Ty ej man vill minnas, hur helt din tid
var olik i sed mot vår:
då ruset ej vek ens för templets frid,
men gick i prelatens spår...
När raglande prest inom altarrund
lät bönen gå ut från lallande mund:
hvad mer om din sång
harmoniskt då ljöd från en krog någon gång?
Som son af din tid, så du den beskref.
Med vemodets humor du såg;
och därföre rå ej din diktning blef,
om drufvan ock eldat din håg.
Ack, prosan ej röre vid sångarerus:
det är ej dess själlösa sus och dus!
Ty skäraste dröm
steg ofta ur sångarens näktarström. —
Ja, flöt ock din ådra ibland ur krus,
det var för att spegla af,
hvad sonande fanns i naiva rus,
där humorn sin tillgift gaf.
Sida:Geyser.djvu/20
Den här sidan har korrekturlästs
20 HARALD JACOBSON
