Den här sidan har korrekturlästs
GEYSER 23
Vårrop.
Ljuset sig åter tänder.
Vintern sitt välde sett.
Solen hvar ismur bänder
med sina strålespett.
Himlen allt högre blossar.
Tröjan kring fjället lossar.
Forsarnas jubelröst
klingar ur friadt bröst.
Vattnet var stumt som drifva.
Nu har det röst som våg.
Våren vill stämma gifva
flakarnas långa tåg.
Våren vill samla alla,
som emot hafvet svalla —
samla till mäktig flod
i obetvingligt mod ...
Vinter, med håren hvita,
du är mot våren svag!
Ej på din snögräns lita!
Blommor den bär en dag.
