Den här sidan har korrekturlästs
GEYSER 27
Den brutna grenen.
Jag minns den så väl. Den bräcktes i fjol.
Och nu stär den grön under vårens sol.
Jag såg den i påsk. »Är det skräpet kvar»:
jag ropte — men gjorde en vändning snar,
gick åter och sökte den brutne opp.
Och se — den lyste af knopp vid knopp.
Och samvetet slog mig för hårda ord,
och blicken sänktes, som grenen, mot jord.
Jag såg ju, hur örtagårdsherren var god —
hur grenen, fast bruten, bar ännu sitt mod...
Nu ser jag den åter och sitter glad
på stenen bredvid. Och från gröna blad
jag läser predikan vid aftonsol,
mer mäktig än någon från predikstol.
Du svage, du brutne! Ack, fäll icke mod;
ty äfven vår Örtagårdsherre år god!
Och Han, som det heliga vinträdet är,
åt grenen, som bräcktes, än lifvet beskär...
