Den här sidan har korrekturlästs
28 HARALD JACOBSON
Soluppgång.
Natten sjönk, och skällan ringde
mässa in för höjd och dal;
och vid svala gryningsglöden
hann jag skogens tempelsal.
Som en chorpilt där Linnéan
svängde stängelns välluktskar,
och den daggifyllda rosen
i sin skål vigvattnet bar.
Under gröna läktarhvalfven
hördes orgelns dofva gång:
vinden spelte, fågelkören
sjöng åt purpurskyn sin sång.
Och från minsta strå en längtan
hän mot österns rodnad lopp —
där, liksom af ljus och rosor,
reste sig ett altar opp.
