Den här sidan har korrekturlästs
30 HARALD JACOBSON
»O, jag skönjer Dig i fjärran!
O, jag känner, Du är när!
Ty en stråle af Din klarhet
nu Din mildhet till mig bär.
Nu jag vet, att jag är sprungen
som en gnista ur Din famn;
nu jag vet, den Onämnbare
lyss dock till ett fadersnamn.
O, när skall jag ur mitt dunkel,
ur min dvala stiga fri,
ila vaknad till mitt ursprung,
med den Ende enad bli?
Dock, o Fader, ske Din vilje;
ty mitt bästa är Din lag!
Och om andens fulla klarhet
siar huldt Din nya dag.»
Så en tusenstämmig trängtan
går från jorden upp mot skyn:
och själf Gud en stund lustvandrar
i hvart väsens drömda syn.
