Den här sidan har korrekturlästs
56 HARALD JACOBSON
Evighetslampan.
Det brinner ett minne i hjässans hvalf
med evighetslampans låge —
och släcktes det skimret, mitt hjärta skalf
och mörknad stod stjärnornas båge.
Det var den oändligt ljufliga stund,
då Himlen till själen sig sänkte
och Zebaoth själf i de saligas rund
mig arfslott bland helgonen skänkte...
Som femtonårs gosse ensam jag satt
med Fars gamla psalmbok i handen.
Jag slutit till dörren, det led mot natt —
men undersamt vaken var anden.
Jag läste en hymn af milde Franzén:
»När allt omkring mig hvilar.»
Då rycks jag i anden mot stilla sken,
ju mer jag i stroferna ilar.
