Den här sidan har korrekturlästs
GEYSER 61
Mitt sinne rämnar sär —
ur grafvars bräckta famnar
stå barndomsminnen upp
i spöklikt hemska hamnar
och vittna ångestfullt,
med hand mot blodig fors,
att jag min salighet
har naglat vid Ditt kors.
Men ack, Ditt frälsarlif
med fridens sol ej släcktes.
Till själens mörka djup
förlossande Du kom.
Från bundna tankars hop
de hårda bojor bräcktes —
med fria andebarn
Du vände mäktig om.
Så blif i evighet
nu mina tankars Förste!
De vilja palmbeströ
Din väg från bröst till bröst.
Blott Du, som evigt är
i kärleken den störste,
blott Du åt hvarje värld,
hvar barm kan bringa tröst...
