Den förlorade sonen.
Kring Skapartronen allt var tyst och harpans sträng var stum,
och hymnen bäfvande förklang i saligheters rum.
Och skumt låg skapartankars hvalf, och öfver hjässans snö
stod glorian blek lik vissna blom, som mellan drifvor dö.
Och spiran, fordom bjudande till dans all världens klot,
mot henne hvilar rolös nu sitt änne Zebaoth.
All stjärneprakt, all änglamakt och alla frälstas lof
ej hämma kan ur fjärran djup en röst, som stiger dof.
I skaparhjärtats hulda hem den bästa plats står tom,
och borta sonen är, som var dess skönsta rikedom —
se'n seklers sekler gick han bort och tog sin arfveskat
och reste sig en egen värld af trots och svek och natt.
Han hof sig mot sin Fader upp och stormade Hans borg,
och pilar flögo rymden kring och sände synd och sorg.
