Han hinner himlaborgens port, men sjunker ned försagd,
med pannan under bäfvan djupt mot kalla smidet lagd —
då faller afgrundstecknet bort med kransen ur hans hår,
då faller ned på rigladt lås så hejdlöst tår på tår.
Men upp liksom en öppnad famn den slutna porten sprang,
och ljuft hans forna harpa nu tillmötes honom klang.
En stämma, ack, så huld, hans namn i ömma suckar slöt —
och sonen, den förlorade, sjönk ned i Faderns sköt.
Då slog en gloria åter fram kring Gudens hvita hår,
mer ung, mer rik än gyllne blom ur drifvans snö en vår,
»Han kommen är, han kommen är», ljöd stark serafers chor.
Och ut till världens vinterve med vår cheruben for.
Och talte Herren Gud: »Mitt råd har nu fullbordan nått.
I dag till nya skaparverk min kärleksallmakt gått.
Sida:Geyser.djvu/64
Den här sidan har korrekturlästs
64 HARALD JACOBSON
