Till intet har mitt varde! bragt all syndens arfvedel.
Mitt hjärta vunnit har min värld — min värld är skön och hel.»
Och ur Allfaders öga då föll ned en pärla varm —
hon föll med mildhets segermakt och sjönk i världens barm,
hon svällde ut, hon blef till ljus, hon blef en stjärna klar
och ut till himlens alla hörn hon nådens fullhet bar.
Hon sken för hvarje dyster jord med glans, ej skådad förr,
och hennes stråle bröt en väg mot öppen himladörr.
Då såg sin barndom anden klart och mindes hemmets hus
och, fri från alla stoftets band, for upp mot stjärnans ljus.
Från alla rymdens klot och djup hvart andeväsen drog.
Och se — en härlig skimmerkrans sig så kring stjärnan slog.
Som bågen efter rägn den sken ur nyss förrunnen sorg,
och stjärnan lyfte den och steg mot Himlafaderns borg.
