Den här sidan har korrekturlästs
GEYSER 67

Dock mera trygg än byn jag är:
lavin kan rulla inom kort;
men stoftet, som Din hjälp begär,
Du stöter aldrig, aldrig bort.

O här, där snön är utan fläck,
gör hjärtat ock allt orent kvitt,
att lynnet blir som alpens bäck,
så ljust och djärft och fritt!
Och töcknet lyft från hjässans rund,
som molnet drifs från alpens topp,
så att min själ i diktens stund
af himmelsk glöd må flamma opp!

Men först och sist jag bedja vill
för bergen under norrskensbrand,
som fordom huld Du skådat till,
mitt kära, svenska land.
Mitt folk ej vandrat, som det bort.
Men böj i bot dess vilsna själ!
Då skall med Dig det än bli stort.
Du, som var en gång — Sveriges väl!