Den här sidan har korrekturlästs
68 HARALD JACOBSON
II.
O jord, du smärtfyllda moder!
Var det i längtan till himlens frid,
din barm sig häft
i alpens vinghvita vågor?
Eller var det i vånda
ditt bröst har gått
med bergböljors svephvita bränning —
i vånda, att hvarje ditt barn
en gnista har fått
af din egen helveteslåga?
Jag stod vid den eviga snön —
en stannad dyning af idel ro.
Det var som jag såge
en väldig flik
af Den Eviges mantel.
Och i bäfvan jag tog
på Hans klädafåll.
Men ej kraften förnam jag därur —
ingen bot för min krämpa,
ej renhetens köld
för min lidelses låga jag kände...
Ack jord, om du häfde
din barm så högt,
att stjärnan som alpros i gletscherns satt,
