så skulle det hos hans ende son plötsligt öppna sig djup af trots och upprorssinne!
»Hans mor är en mycket oppositionel karaktär,» inföll adjunkten Aalbom försigtigt; han visste, att rektorn satte fru Wenche särdeles högt.
Men den andre såg åt sidan och svarade ej; han kom att tänka på det sista samtalet vid professorns middagsbjudning.
Derför gick han heller icke hem till Løvdahls, som han ursprungligen hade tänkt, utan han skref ett mycket allvarsamt bref till professorn, förklarade saken och uttalade som sin öfvertygelse både som pedagog och som mångårig vän i huset, att endast genom att visa den största stränghet och genom att ta detta med allt möjligt allvar kunde man ännu qväfva de onda anlag, som tyvärr hade yppat sig i deras käre Abrahams karaktär.
Professor Løvdahl fick detta bref under sin konsultationstimme mellan 12 och 1, och han blef så altererad, att han genast skickade bort de patienter, som kunde vänta tills i morgon, och skyndade sig att fara öfver de andra.
Det hade aldrig fallit honom in, att hans son kunde uppföra sig så. Sjelf hade han kommit genom lifvet väluppfostrad och korrekt. Ödmjukat sig hade han egentligen aldrig, det kunde ingen säga; han hade tvärtom vetat att hålla folk från lifvet. Men aldrig hade han haft någon sammanstötning med sina öfverordnade; aldrig hade det i hans själ uppstått något som kunde likna upproriskhet.
Han kunde i början rent af ej begripa hvad som kom åt Abraham; och till och med var det