kyrkan, mamma?» — att denna fråga härrörde af påverkan utifrån — hon märkte, att andra, hon visste ej hvilka, gjorde honom uppmärksam på sådant hos henne.
Och ändå hade hon alltid hållit det hoppet vid lif, att det skulle nog gå. Ja, hon tyckte ibland, att det måste vara nyttigt för Abraham, när han kom till tviflets oundvikliga tid, att då ha sin egen mor bland de icke-troende; det måste, menade hon, sporra honom till ett allvarligt val och rädda honom från att försvinna fegt i det oändliga vimlet af hycklare.
Men nu denna skolfråga, så liten i jämförelse med vigtigare saker, men så betydelsefull, derför att den så starkt visade klyftan mellan de båda, som tillsammans egde detta barn — huru skulle hon reda upp den ?
Hennes hjertas mening var den, att det var ett käckt drag af Abraham, som hon tyckte om honom för; men hon kunde ej tvärt emot både skolan och fadern berömma honom för att han hade kallat Aalbom för en djefvul. Om det från början ej tagits så allvarligt, kunde hon kanske ha sluppit lättare ifrån det genom att ruska honom litet i håret och förmana honom till att tänka sig för.
Men som det nu gestaltat sig, hade det blifvit en hufvudfråga, och hon förmådde ej lösa den.
Emellertid stod Abraham framför henne och förstod att modern fallit i tankar; och då hon slutligen, sjelf rådvill, vaknade upp och fann gossen stående der lika ängslig och oviss, då visste hon sig ingen annan råd än att ta om honom med
