Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 115 —

Ty det blef sämre med lille Marius. Doktor Bentzen hade sagt till professor Løvdahl, att man bara skulle önska, att gossen finge dö; han skulle aldrig få igen sitt förstånd.

Detta visste ej fru Gottwald; och natt och dag upprepade hon för sig sjelf: han får inte dö, han får inte dö. Det var ju omöjligt och otänkbart, att det enda hon hade skulle ryckas ifrån henne; hon hade ju lidit så mycket.

Lille Marius låg och knöt råttknutar på sitt lakan, het om hufvudet, med halfslutna ögon. Han mumlade nästan hela tiden deklinationer och konjugationer och regler och undantag; hans stackars hjerna var alldeles inhöljd i Madvigs veckrika lärdomsväfnad, och han famlade ängsligt omkring i mörkret.

Det var ljusa, vackra vårdagar, riktigt ett väder att hoppas i; och fru Gottwald gick till och ifrån; ständigt ville hon se en förbättring.

Men en afton blef det henne klart, att det led mot slutet. Lille Marius blef orolig och mumlade fortare och fortare.

»Lille Marius — snälle lille Marius, du får inte dö ifrån din mor; du får inte, för du vet alls inte hvad du är för din mor; säg, att du inte går ifrån mig — säg det!»

»Monebor,
moneberis,
monebitur,
monebimur,
monebimini,
monebuntur,»

svarade lille Marius.