Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 116 —

»Ja, du är en dugtig gosse, du är den skickligaste i hela klassen i latin, det sade rektorn i dag igen, då han var här. Du kände inte igen honom, men du känner ju igen mig, inte sant, lille Marius? Du känner igen mamma? Säg — inte sant, du känner igen mig?»

»Ad, adversus, ante, apud, circa, circiter,» började lille Marius.

»Nej, nej, käre lille Marius, inte latin, så är du snäll. Jag vet nog, hur skicklig du är, och jag är så dum, det vet du. Men säg mig bara, att du känner igen mig, att du håller af mig, att du inte skall gå ifrån mig, att jag är din snälla mamma, säg bara det — säg bara: snälla mamma — säg bara: mamma —»

»— fallo, fefelli, falsum,» svarade lille Marius.

»O min Gud! min Gud! Detta förskräckliga språk! Hvad ha de gjort med min stackars gosse! Han dör, utan att nämna sin mors namn, hans eländiga, fåfänga mor, som har tagit lifvet af honom med denna fördömda lärdom!»

Hon störtade ut i farstun i det hopp, att det var doktorn, men det var bara en af hyresgästerna ofvanpå, som kom hem.

Hon återvände då in i sofrummet; men i dörren slog hon ihop händerna och ropade i stor glädje:

»O, Gud vare lofvad! Nu mår du visst mycket bättre, lille Marius! Du småler så förnöjd.»

»Mensa rotunda,» svarade lille Marius och dog.