förste man i ett nytt företag, som han sjelf skulle leda från början.
Då hvarken direktörer eller aktieegare hade det ringaste begrepp om saken, blef han snart ett riktigt orakel, och han sparade ej heller på effekten. Då hans kunskaper ej räckte till, var han ej rädd för att breda på med stora ord, som fullkomligt duperade alla.
En stor mängd arbetsfolk fick fast arbete; han utbetalade aflöningarne om lördagarne; hustrurna kommo till honom och bådo om förskott, och han blef inom kort känd och afhållen både bland småfolk och bland de stora. Endast i embetsmannakretsarne och i några gamla stockreaktionära hus bibehöll man en djup afsky för honom; och der beklagade man också professor Løvdahl, derför att hans hustru drog sådana personer till huset.
Men Mordtmann brydde sig icke om det; han kände sig frisk och glad, när han tidigt om morgonen under de vackra sommarmånaderna gick till sin fabrik, ett litet stycke utanför stadsgränsen. Arbetarne voro ej som de engelska, som endast tänkte på arbetet. Här hemma togo de ordentligt af sig mössan och sade godmorgon och gåfvo sig god tid till att prata litet, om han ville.
Det var också någonting stolt i att se allt detta växa upp och ordna sig efter hans plan; de många besynnerliga byggningarne, hvilka af hela staden betraktades som underverk af hans uppfinningsrikhet, hela denna storartade anläggning, med obegränsadt öfverkommando och öfverflöd på penningar var helt visst någonting, som en
