för, fast det ju egentligen ej var någon åldersskilnad att tala om.
Han tyckte ej om det, men hade ännu ej mod till att begära att få det annorlunda, och hon höll honom uppe i en skämtsam ton, som kunde låta månget ord och månget ögonkast passera för mindre än det verkligen var.
Hon tyckte alltför bra om honom och satte allt för stort värde på hans sällskap att vilja förstå den kur han gjorde henne. Hade hon nu ej i många år haft lektor Abel som en suckande herde omkring sig, och han hade sannerligen aldrig generat henne det minsta.
Mordtmann var ju visserligen någonting helt annat än Abel; men ändå! — hon var visst icke rädd, hvarken för hvad hon sjelf gjorde eller för hvad de andra sade.
Ej heller beträffande sin man hyste hon någon betänklighet; han hade aldrig visat spår till svartsjuka. Alltsedan de blefvo gifta, hade Carsten Løvdahl varit älskvärdheten sjelf mot de unga män, som efter hand närmade sig, lockade af hennes skönhet och liflighet.
Någon gång hade till och med fru Wenche tyckt, att han gick väl långt i sin liberalitet; men efteråt måste hon ständigt medge, att hans kloka och sansade uppförande utjämnade mycket, som eljest kunde ha blifvit qvistigt nog.
Sjelf hade hon aldrig blifvit på allvar bragt ur jämvigten, kanske mycket derför, att det gick så stilla och tvångfritt. Och det fastän hon ej hade varit länge gift med Carsten Løvdahl,
