han sprungit upp på stenen. Han ilade bort till henne och önskade henne glad välkommen i hans konungarike, och genast ville han börja visa henne omkring.
»Men jag tyckte ni hade brådtom; kan ni så utan vidare gå ifrån arbetet? Ni skall inte för min skull —»
»Åh, det är inte så farligt; nu har jag satt dem i gång, sedan reda de sig nog utan mig.»
Ja, det var ett sant ord! tänkte arbetarne; de hade ej förstått, hvarför chefen, som han skulle kallas, plötsligt sprang upp på stenen och började ropa och kommendera; men då de fingo se damen, förstodo de det alla.
De gingo tillsammans upp mellan byggnaderna, och han började förklara. Det roade henne att se alla de märkvärdiga inrättningarne, och det roade honom ofantligt mycket att höra hennes bakvända frågor.
De skrattade derför mycket och kommo slutligen i en munter, otvungen sinnesstämning till kontorsbyggningen, der han nödgade henne att gå in för att smaka på hans portvin.
Fabrikens klocka hade emellertid ringt tolf, och arbetarne gingo flockvis antingen in till staden eller upp emot arbetarebostaden, der det var en spislokal.
Kontorspersonalen var också försvunnen, då chefen och fru Wenche kommo till kontorsbyggningen; tamburen, som ledde till chefens privata rum, var belamrad med diverse maskindelar af stål och blank messing, som tills vidare voro uppstälda här, för att vara ur vägen och i
