»Men, herre Gud!» ropade fru Wenche, som ännu var helt förskräckt och på hvilken det lugn, hvarmed han tog det, verkade mycket imponerande. »Jag kunde ju ha blifvit dödad på stället! Det var ett farligt hus.»
»Och en högst olycklig visit,» tillade han med en bugning, då frun gick ut genom farstudörren.
Hon stod qvar ute på stentrappan och drog på sig sina handskar.
»Nå, hur blir det?» frågade hon utan att vända sig, »går ni med till staden eller icke?»
»Ni sade ju sjelf —.»
»Ja, men sedan dess har ni räddat mitt lif», sade hon leende, »och dessutom: naturligtvis inte ett ord mer om det!»
Han lofvade allt och sprang efter sin hatt.
Till fru Wenches öfverraskning höll han också ord; han talade muntert och rättfram utan spår till försök att understryka något; icke en gång i hans ögon, då de skildes, var det något, som kunde vara henne pinsamt.
Fru Wenche var mycket nöjd med sig sjelf; nu hade hon en gång för alla visat honom till rätta. Och hon var nöjd med honom också. Han hade förstått, att det tjenade till ingenting; och hon skulle således kunna behålla honom i lugn och ro på det behagliga, fria sättet, utan denna ständiga ängslan för att han skulle öfverskrida gränsen.
Hon kom hem i det ypperligaste lynne; på lång tid hade hon ej känt sig så glad och ung och lätt; hennes samvete var också lättadt,
