salen af alla de kalla blickar, som möttes på hans syndiga hufvud.
Professor Løvdahl harskade sig litet skarpt; nu kunde det snart vara nog; han tyckte just ej om, att hans son blef så der offentligen brännmärkt.
Uppläsningen af betygen fortsattes; fäder och mödrar lyssnade spändt, tills det kom, det namn de väntade på. Då upplifvades deras ansigten det ögonblicket, medan den käre sonen var framme för katedern; men efteråt försjönko alla i likgiltighet, varma, med en känsla af vantrefnad ; om det ville ta slut ändå, så att rektorn finge hålla sitt tal.
Men för de små var betyguppläsningen någonting helt annat. Ärelystnad och fåfänga, missräkning och förtviflan — ända ned till känslolöshet; afund och hat, högmod och skadefröjd, ända upp till hämdtörst — allt detta passerade igenom de tätpackade raderna af små hufvud; det var en riktig öfning för lifvet i detta, att armbåga sig fram, komma öfver hvarandra, om också blott ett enda nummer; jämlikhet och kamratskap skulle glömmas för att vänja dem att tänka sig i kamp med de andra om rang och beröm; de lärde sig att afundas uppåt och förakta nedåt.
Och medan det under hela det långa året ej sagts eller gjorts det ringaste för att det mödosamma förvärfvandet af kunskap kunde bli ett samarbete i glädje och broderlighet, så talades ej heller nu vid afslutningen ett ord om kunskapen, som alstrar jämlikhet och brodersinne; men
