Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

9.

Abrahams konfirmation hade ständigt blifvit uppskjuten, eller rättare sagdt: det hade aldrig talats om den saken.

Ty professorn visste alltför väl, att fru Wenche af all makt skulle göra motstånd, och ända från det sonen var liten, hade hon sagt: konfirmeras skall han icke.

Hennes man hade fallit undan och tegat; han tänkte som så: kommer tid, kommer råd; och det var ej hans sätt att underkasta sig någon obehaglighet, förr än den ej längre på något sätt kunde undvikas. Derför hade han låtit saken bero ända tills Abraham nu gick på sitt sextonde år, hvilket var en sen konfirmationsålder efter ortens bruk.

Men nu till hösten skulle han antecknas; ty konfirmeras skulle han, det stod lika fast för professorn som motsatsen för frun.

En morgon, medan de klädde på sig — Abraham hade nyss gått till skolan — började professorn helt lugnt och som om han talat om någonting alldeles sjelfklart: