Men fru Gottwald, som nu ej hade någonting mer i verlden att göra än att rufva öfver minnena efter den lille söte Marius, hon hakade sig fast vid hans bäste vän. Så ofta hon fick sigte på Abraham, sprang hon ut i dörren eller knackade på fönstret.
Abraham undvek det helst; han tyckte ej om, att någon såg honom gå dit in, och han tyckte ej heller om att höra på fru Gottwald.
Så snart hon fick honom ned i soffan, började hon tala om lille Marius. Hon fick ju ej på hela långa dagen tala ett ord om det enda hon tänkte på både dag och natt.
Skygg och förskrämd som hon lefde, hade hon inga väninnor. Endast om qvällen kommo de gamla stamgästerna, de tunga tankarne på skam och ånger och förödmjukelse, in i den lilla kammaren, för att sitta rundt omkring väggarne och stirra på henne.
Och det hade kommit en gäst till, värre än de andra. Det var den gnagande förebråelsen, att hon af fåfänga hade velat låta sonen lära mer än hans stackars hufvud kunde tåla; men det tordes hon aldrig tala om.
Eljest berättade hon hvarje gång samma historier, frågade, om det ej var sant, att lille Marius hade varit den allra skickligaste i latin, och tröttnade ej att tala om, huru mycket han hade hållit af sin vän, huru han beundrade och såg upp till honom; »ja, det gick så långt» — här skrattade den bleka frun med ett litet vissnadt skratt — »att jag, min toka, var helt svartsjuk på den der Abraham Løvdahl. Se här — bak i en af hans
