sätta ofantligt värde på. Att hon verkligen också — åtminstone var nära att bli kär i honom, det visste han säkert; han hade sett det otaliga gånger i småsaker.
Öfver fru Wenche hade det föröfrigt under den senare tiden varit någonting underligt, något nervöst, växlande, från ett fåordigt stirrande ut i luften ända till en pratsamhet, som var nästan pinsam.
Mordtmann var nästan öfvertygad om, att han var orsaken till all hennes sinnesoro; och hon var just under denna tid så skön och bedårande, att den eljest så försigtige mannen började förlora herraväldet öfver sig sjelf.
I stället för besöken vid middagstiden hade med de långa höstaftnarne kommit förtroligt, trefligt prat i skymningen vid det röda skenet från kakelugnen. Fru Wenche plägade gå rundt omkring bordet; han satt i soffan i skenet från kakelugnen.
Professorn var nästan alltid ute vid denna tid; men han kom också ibland hem och träffade dem i denna situation, och det var aldrig någon förlägenhet å någondera sidan.
Men i Michal Mordtmanns blod var det oro, som han satt der och såg henne gå sig förbi så lugnt och regelmässigt.
Hon var i afton så tung, och de talade om döden och sorgliga saker; han talade litet, hon svarade ett par ord, och de kommo öfverens om, att lifvet var ej mycket värdt.
Men detta var icke hans stämning; han bara följde henne. Sjelf var han full af otåligt hopp;
