»Tänk sjelf, huru ofta vi ha talat om detta; har du inte alltid försvarat kärlekens rätt?»
»Inte nu — inte så — stör inte mitt lugn, låt mig vara i fred — ser ni då inte, huru mycket vi rifva ned? Nej, låt det bli som förr, eller om det är omöjligt, så res! Jag ber er, Mordtmann, låt mig vara i fred!»
» Men jag — jag! det tänker du inte på, hvad skall det bli af mig?»
Hon tog honom i axeln, vände honom mot ljuset och betraktade hans ansigte uppmärksamt. De andades begge kort och stötvis, och hans ansigte var blekt och förvridet, medan han stammade obegripliga ord och kramade hennes händer.
»Hvad har jag gjort?» ropade fru Wenche; ty lidelsen inom honom var så uppenbar och sann i detta ögonblick, att den helt och hållet grep och öfvertygade henne; »jag har handlat illa mot oss begge.»
»Nej, visst inte, du har valt, du är min, om du inte bedrar mig.»
»Jag bedrar er inte, käre vän!»
»Så kom! Tag steget fullt ut, blif min!»
»Hör mig, hör ett förnuftigt ord; vi äro ju halft otillräkneliga begge två i detta ögonblick; nu måste jag råda, som är äldst.»
»Åh —» afbröt han otåligt, men hon lade sin hand på hans mun:
»Gå — gå, käre Mordtmann! och kom igen om några dagar; vi måste begge tänka och öfverväga; låt oss inte i ögonblickets rus draga
