Men en tystnad — plötslig, skärande som en ljungeld från himmelen, djup, olycksdiger som om den uppsteg från Hades — släckte det vilda vapengnyet och fastnaglade latinarnes segervana skaror vid jorden.
Ty midt i den vidöppna dörren stod en liten tjock man i hopknäpt grå rock, grön kasjett och glasögon, midt på magen en stor kritfläck efter ett välriktadt kast.
Mållös stirrade han från den ene till den andre. Primus satt för länge sedan med ryggen åt alltsamman och näsan i grammatiken; slungarne släpte sina kritstycken, de tungt beväpnade hoplites höllo linealerna på ryggen; men den vredgade Akilles drog benen till sig, krympte alldeles ihop och gled som en igel ned åt ryggen på Abraham.
»Ja, jag skall lära er», ropade slutligen rektorn, då han fick sitt mål igen, »jag skall lära er att skoja och föra oväsen och ställa till med alla möjliga galenskaper! Hvad var det här nu? Hvem var det, som var med? Här skall statueras ett exempel! Du, Broch, var väl inte med?»
»Nej då,» svarade primus med ett fromt leende.
»Men Marius — Marius, du var med,» ropade rektorn bittert, ty lille Marius var hans älskling, »hur kunde du komma på en sådan idé? Uppe på Abrahams rygg — hvad skulle du göra der? Svara!»
